När undertecknad nåddes av dödsbudet i veckan var det som

tiden stannade upp. Kan det vara möjligt? Jag arbetade för

Värmdö Hockey under nästan hela nittiotalet och fram till

2005.En tid när vi byggde föreningen, vi byggde ishallen och

såg inga hinder.

Vi var ett stort gäng ledare som kämpade ihop. Själv var jag

verksam som tränare i åldersgrupperna 79-84 under dessa år.

Satt även på kansliet under en period och vi kämpade för att få

stor bredd på ungdomshockeyn och få upp J20 i regionselit och

A-laget i div 1 (vilket gick!).

Den röda tråden under alla dessa år var just Anne-Li. Hon

höll ihop det mesta och höll reda på oss alla. Alltid

inkluderande och rättvis men aldrig rädd att säga till på

skarpen, tillrättavisa även om det råkade vara ordföranden i

föreningen. Hennes söner var med på isen, Roine och Sandra

var allt som oftast på läktaren. Det var kort sagt ”Klanen

Nilsson” som drog ett stort lass för Hockeyn på Värmdö.

När jag gick vidare till nya utmaningar och tog hand om

Värmdös damer i innebandy fick jag även glädjen att träna

Sandra, Anne-Lis dotter.  Men det är en annan

”solskenshistoria”. Anneli fortsatte sin roll som lagledare för

VHC´s A-lag, år efter år..

Även om vi inte hade så mycket kontakt de senaste åren så vill

jag med dessa rader hylla dig Anne-Li, som betytt så mycket

för mig/oss under en härlig tid i livet, utan dig hade det inte

varit lika kul!

Slutligen tror jag inte heller VHC hade varit vad det är idag

om inte du hade kämpat så hårt för klubben med sysslor som

många gånger låg långt utanför ”arbetsbeskrivningen”. Men

det är väl så klubbkänsla byggs, någon måste leda med gott

exempel, det gjorde du.

Hade du haft ett nummer på täckjackan skulle den ha hissats

över Ekhallens is.

Tack!

Coach Manne