Har du ett minne, bild eller bara en hälsning du vill dela med dig av på Annelis Minnessida mejla roine@q6.se så lägger jag upp det.

Mamma Anneli Vi är nog många som inte kan förstå hur mycket kraft och energi du alltid har haft. Du har då alltid ställt upp för oss och alltid haft hundra järn i luften. Samtidigt som du arbetat har du lagat mat åt oss alla, du har städat och skött om hemmet, tagit hand om dina barnbarn, passat katter, bakat kakor, skjutsat någon, varit på hockeymatcher, på loppisar, levererat mat och nybakat till våra dörrar, druckit mängder med kaffe och rökt en och annan cigarett. Slutet på dagen har du dessutom virkat klart en stor pläd eller något annat fint konstverk, hur fick du tiden att gå ihop? Du fina och omtänksamma människa, aldrig har du satt dig själv först eller bett om att få vara ifred en sekund, aldrig har jag hört dig säga att du inte hinner. Du har varit envis och alltid stått upp för rättvisa och svaga. Du är supermamman vi många hade stor respekt för. Ingen kunde trampa på dig obemärkt och såg du andra bli trampade på försvarade du dom in i det sista. Du och vi har haft en väldigt tung tid bakom oss. För kanske två år sen började du mer och mer dra dig undan från människor, förutom din närmaste familj. Vi tror att du själv börjat märka att något började förändra dig, inte väldigt märkbart till en början men sakta sakta. För ca ett år sedan var ditt tal betydligt påverkat. Du fick svårt att framföra meningar, glömde ord och din frustration blev stor, du kunde inte uttrycka dig. Därför ville du inte heller träffa folk på samma sätt som du tidigare alltid velat. Du var ju alltid den som stannade och chitchattade med folk. Vi tänkte att nu kanske det bara blivit för mycket för dig helt enkelt, för mycket att tänka på, stressad. Nu måste hon varva ner. Vi var oroliga och jag vet att du också var orolig. Men du är nog den sista person att inte klara av stress och mycket saker på en gång. Det visade sig till slut efter en längre tids undersökningar och utredningar att du drabbats av ALS och Frontallobsdemens. Jag glömmer aldrig dina ord när vi får beskedet på Karolinska i Huddinge, fyra mycket allvarliga och nedstämda läkare i en ring, det var helt fruktansvärt att ta emot ett sådant besked och det enda vi förstod var att du inte skulle kunna bli frisk. Men Du ger ändå skenet av att det ordnar sig. Jag har ju virkningen säger du samtidigt som du förklarar med gester och virkar i luften. Men, jag är orolig för pappa… säger du. Du ska inte vara orolig mamma… det kanske finns en anledning att du puttat bort pappa från både spis och dammsugare, kanske för att han ska ha något att göra nu och lära sig. I början var jag också orolig för pappa, hur han skulle klara sig, det är ju så mycket han aldrig behövde ta ansvar över t.ex. laga mat, för att han faktiskt inte ens fick vara i köket. Men nu har han mycket att lära sig, han har att göra resten av livet. Du ska veta att han blivit en fena på att baka bröd bara på kort tid. Gräddsåser är desto svårare det har svurits och kasserats en och annan sås, men han ger inte upp. En vacker dag kanske gräddsåsen smakar lika gott som din. Du var alltid ärlig och sa precis vad du tyckte och tänkte. Det finns så otroligt många roliga minnen med dig som gjort avtryck och som gör att vi kommer minnas dig med stor glädje. Vi kommer minnas dig och vara evigt tacksamma för all din omtänksamhet och ditt arrangemang. Om någon var i knipa hjälpte du denna, eller om någon bara behövde skjuts, stod du där på fem sekunder i din stora bil, kanske en Cheva-van eller Folka- Transporter, förmodligen fanns det också kaffetermos och fika i bilen för passagerarna. Det var som det varit din uppgift i livet att ta hand om oss alla, den förmågan svek dig aldrig. Ända in i det sista och dagar innan du somnade in fyllde din son Fredde 40 år. Det var kalasdag, pappa och du var på väg till kalaset, efter mycket gestikulerande till pappa, att du ville något, lyckades du få honom till affären, ut från affären kom du med Freddes favorittårta. Och det är klart, det var ju alltid du som hjälpte till att fixa fika till alla högtider oavsett om man ville eller inte. Ditt leende när du överlämnar Prinsesstårtan den dagen kommer värma oss långt framöver, in i det sista levererade du igen. Sent på kvällen den 27/1-20 hände det som vi vetat skulle ske men ändå inte kunnat ta in. Du somnade in och flög iväg, omsluten av dina närmsta, du kollade upp, tog ditt sista andetag samtidigt som jag fick hålla din hand, jag hoppas att du inte var rädd, att du kände dig trygg med vår närvaro. Tack för allt underbart du gjort och all trygghet du gett oss. Vi älskar dig så otroligt mycket. /Sandra

Webb: Roine Nilsson email: roine@q6.se